Genetik

Avelsintresserad?

Är du som jag intresserad av avel? Då är det intressant att läsa om genetik.

Jack Russell Terrier är en ny ras och vi vet inget eller mycket lite om hundarnas bakgrund. När vi nu ligger i startgroparna för en seriös avel tycker jag att det är viktigt att vi tittar på avkommorna, för att upptäcka eventuella sjukdomar. Jag har hittat intressanta artiklar som jag återger här.

Artiklarna av Britt Permskog som föder upp Springer Spaniels är hämtade på webbsidan för Åkerbönans kennel.

Tänkvärt!

”Ett bra avelsdjur är ett djur som lämnar lika bra eller bättre avkomma än avelsdjuret själv är.”

”Används tillräckligt många individer i avel är det lättare att finna variation och avla bort effekter som alla individer har mer eller mindre av.”

”En hundstams framtid bestäms i stor utsträckning av den samlade genmassan hos samtliga individer i stammen, d.v.s. genpoolen.”

”Enkel tumregel: För att undvika inavel, bör samma namn inte återkomma 2 gånger i den ” synliga ” stamtavlan.”

”Dominerande defektgener kan lätt utrotas då man ser defekten.”

”Recessiva defektgener ser man endast i homozygot, dubbel form. Anlagsbärare ”syns ” ej. ”

”Avel är en förändring av ett djurs egenskaper genom urval och styrda parningar.”

”Många genetiska problem har uppstått som en följd av övertro på avelsvärdet hos en enskild stjärna i den aktuella rasens hemland.”

En maximal användning på en hane bör maximalt vara 25 % av det normala Registreringsantalet under ett år under hanens hela livstid enligt genetiker Per–Erik Sundström

Inavel / Utavel ?

Det är frågan… Det finns olika avelsmetoder.

Vid inavel särskiljer man på nära släktskapsavel och linjeavel.

Nära släktskapsavel kan man även kalla för incest avel. Ex. parning mellan:

far/dotter, mor/son, helsyskon m.m.

Linjeavel är en lindrigare form av inavel. Linjeavel innebär att man parar besläktade hundar för att hålla kontakt med en viss värdefull ana, antingen på moderns eller faderns sida. Det är viktigt att ta bort alla individer som inte svarar mot standarden ur avelsmaterialet.

Utavel innebär parning mellan "obesläktade" hundar eller sådana som inom de fyra närmaste generationerna inte har gemensamma förfäder. Vid utavel mellan renodlade linjer uppstår en effekt som innebär bl.a. hög vitalitet och stor härdighet hos valparna. En återparning mot faderns eller moderns linje är att rekommendera.

Konsekvent tillämpad utavel leder till stor spridning av arvsanlagen.

Ju närmare släktskapsavel man bedriver och ju längre man håller på desto mer koncentreras avkommans arvsmassa både på gott och ont. Man dränerar hunden på genvariation och man ökar graden av homozygoti (dubbel uppsättning av genen i lika form) i både dåliga och bra anlag.

För stor grad av homozygoti leder till inavdeldepression. Flertalet anlag med negativ verkan nedärvs recessivt. I en del böcker skriver man att bruksegenskaper bättre speglar hundens livskraft än dess exteriöra kvalité, och att man därför bör lägga större vikt vid sådana egenskaper som jaktduglighet, fruktsamhet och livskraft

Genetik/Recessiva gener

Generna delas in i dominanta (övertagande) och recessiva (vikande) gener.

Generna finns alltid i dubbel form (en från både fader och moder).

De gener uppfödaren bör vara mest uppmärksam på är de som har dominant/recessivt förhållande eftersom egenskaper kan ligga dolda i flera generationer. Egenskapen som varit dold kommer att visa sig, om en identisk gen kommer från både fadern och modern. D.v.s. den recessiva genen får dubbel uppsättning. Ex. Brun färg, PRA, Katarakt, Bråck.

På dessa hundar ser man att de är anlagsbärare.

Hundar som bara har en recessiv determinant kommer inte att uppvisa egenskapen, eftersom den är dold av den dominanta genen. Ex. En Svart & Vit Springer Spaniel. Hunden kan bära på både ett svart och ett brunt anlag, men det svarta är dominant över det bruna - därför blir hunden svart. Den svarta hunden har minst en svart gen.

Dessa hundar är anlagsbärare för ex. den bruna genen, men det syns inte på dem.

Eftersom det är lätt att se har jag tagit färgen på hunden som exempel. Men som du vet finns det mycket annat och viktigare som skall vägas in. Ex. temperament, jaktlust, följsamhet, dressyrbarhet, HD-status m.m.

De dominanta generna hoppar inte över någon generation. De som bär på anlaget visar också upp det.

Häremellan finns en flytande gräns.

Alla gener är inte fullständigt dominanta eller recessiva.

Parningar producerar inte alltid genpar som är exakta medeltal och de recessiva generna kommer ibland att synas mer eller mindre i kombination med de dominanta.

För att krångla till det hela ytterligare finns det något som heter: Intermediär nedärvning... Det är anlagspar som varken har strikt dominant eller recessiv nedärvning. Det är en samverkan mellan två alleler (genpar) istället för att den ena dominerar över den andre... Som exempel kan man ta variationen av utbredning av pigmenterade tecken hos tvåfärgade hundar. Paras två brun & vita spaniels - kan man inte som tidigare dela in dem i klart avgränsade typer så att klyvningstal kan beräknas på samma sätt som för dominanta & recessiva gener. Man kan inte veta hur teckningen blir. D.v.s. hur mycket vitt eller brunt valpen kommer att få.

Recessiva anlag ger hundarna problem

Det finns en rad olika egenskaper som nedärvs genom enkel recessiv arvsgång.

Flera av dessa är positiva för hundarna. En del är defekter som inte påverkar hundarna negativt. Det är bl.a. detta som man har utnyttjat när man har avlat fram olika raser och som gjort det möjligt att få dem homogena.

Men det finns också flera sjukdomar och defekter som beror på recessiva anlag. Det är sjukdomar som, om hunden har ett friskt och ett sjukt anlag inte bryter ut därför att det friska anlaget vinner över det sjuka.

För att få dessa sjukdomar måste hunden ha fått sjuka anlag från båda föräldrarna. Hos springerspaniel finns det bl.a. ögonsjukdomen PRA och ämnesomsättningssjukdomen fucosidios. Båda dessa sjukdomar har samma nedärvning som den brun & vita färgen. Vi kan inte se på en hund om den bär anlagen för sjukdomarna. Vi kan inte heller se om den bär dubbla sjukdomsanlag och kommer att utveckla PRA eller fucosidios, då hundarna insjuknar först i vuxen ålder. Det finns andra sjukdomar och defekter som syns direkt hos valparna. Dessa är lättare att hantera i aveln eftersom de kan få behandling eller sorteras bort direkt.

Hur skall man då förhålla sig till sjukdomar och defekter med recessiv nedärvning i sitt avelsarbete?

De grundläggande förutsättningarna för hur de sjuka anlagen nedärvs förhåller sig på samma sätt som med färgerna. Man kan byta ut det svarta anlaget mot ett friskt (F) och det bruna mot ett sjukt (f).

Av detta kan man dra slutsatsen enligt följande:

FF x FF

ff x ff

FF x ff

Ff x ff

Ff x FF

Ff x Ff

Alla valparna blir friska, Inga anlagsbärare

Alla valparna blir sjuka

Alla valpar blir friska, men samtliga är anlagsbärare

50 % av valparna blir friska men bär på anlaget, 50 % blir sjuka

Samtliga valpar blir friska, men 50 % av dem bär på anlaget

25 % av valparna blir friska - icke anlagsbärare, 50 % blir friska men anlagsbärare, 25 % blir sjuka.

Det finns inget test som man kan göra för att se om en hund bär på anlaget för PRA. Det enda sättet man kan veta om en hund är anlagsbärare eller ej är om den har lämnat valpar som fått sjukdomen eller om en av föräldrarna utvecklat sjukdomen. När det gäller PRA är det senare inte ovanligt, eftersom sjukdomen oftast börjar utvecklas när hunden blivit några år och redan hunnit gå i avel.

Hur hanterar man då PRA i aveln?

Först måste ju alla sjuka hundar tas ut avel. Därefter bör alla kända anlagsbärare tas bort, dvs. hundar som lämnat avkomma med PRA. Dessutom bör alla helsyskon tas ur avel eftersom det är 75 % risk att de bär på anlaget Ff x Ff (se ovan). På detta sätt kan man hantera alla sjukdomar som nedärvs enkelt recessivt, och där man inte genom en DNA test kan ta reda på om hunden bär på anlaget.

När det gäller fucosidos så kan man DNA undersöka hunden om den bär på anlaget. Det görs med ett vanligt blodprov.

Dominanta defekt gener

Sjukdomar och defekter kan självklart nedärvas dominant. Men dessa är inget problem inom hundaveln då alla som bär på ett anlag kommer att få åkomman, de syns direkt och kan tas ut aveln. Inga doldisar kan dyka upp efter flera generationer och ställa till bekymmer.

När det gäller working springer spaniel så har vi väldigt få ögonsjukdomar i våra linjer, och när det gäller fucosidios så har jag inte hört någon än som har det bland sina linjer! Men det gäller att vara vaken, uppmärksam och ärlig mot varandra i avelsarbetet, det tjänar vi alla på.

Källa: Åkerbönans Kennel   2002-11-27

© Copyright 2002. All text, grafik och bilder på denna sida är copyrightskyddade och ägs av Stjärnlidens Kennel.